Cinemateket hösten 2025: Arbetarna lämnar (dröm)fabriken

”Heltid, deltid – dag som natt”. Med en underrubrik lika dramatisk som somliga av filmerna i programmet tar Cinemateket sig an höstens tema Arbete. Höstens affischpojke är Robert De Niro, i rollen som Travis Bickle – den sömnstörda titelfiguren från Taxi Driver (1976). Martin Scorseses nattsvarta porträtt av en arbetare i New Yorks stadsdjungel ger en nytolkning av modernitetens flanör, med en bitter eftersmak av ett någotsånär solitärt arbetes negativa inverkan på ett skört sinne. 

Behöver människan – detta i grunden så sociala flockdjur – kollegor, möten och småprat vid kaffeautomaten för att må bra? Eller jobbar vi egentligen bara för att kunna avnjuta vår fritid? För att vi med pengar ska kunna köpa oss fria från arbetets kropps-, tids- och själsstjälande fängelse?  

När Jonas Holmberg mäter arbetskraften på svensk film gjordamellan 2006–2010 (FLM, 1/2 2010[1])

konstaterar han att få verk ”hittar sina viktigaste relationer och konflikter på arbetsplatsen”. Ledighetens semestrar, kvällar, helger och sommarmånader är betydligt högre prioriterade skildringsämnen. ”Den enda genre som faktiskt för en livaktig diskussion om livet på arbetsplatsen är polisfilmen”, skriver Holmberg och kommer fram till att polisyrket med sina 13,6% är det vanligaste yrket i de studerade filmerna – trots att det lyser med sin frånvaro på listan över de tio vanligaste yrkena i verklighetens Sverige. 

Även om det mesta är sig likt sedan texten skrevs är det också mycket som har hunnit förändras. Knappt hann världen återhämta sig efter pandemin och arbetsmarknaden stabiliseras förrän ett nytt hot skymtades i horisonten. Förvisso ett mer digitalt sådant än hosta, feber och muskelvärk, men inte desto mindre allvarsamt för det. Artificiell intelligens kommer kanske inte frambringa apokalypsen fullt lika dramatiskt som i en James Cameron-film, men redan nu har AI börjat implementeras på många arbetsplatser och blivit en självklar faktor att ta hänsyn till vid omorganisation och effektiviseringsprocesser. 

Vill vi ens bli överflödiga på arbetsmarknaden? Att många människor finner mening i sitt arbete, framgår i Erik Gandinis After Work (2023). Man kan undra hur folk ska uppleva mening med livet om de inte längre har ett jobb att gå till. ”Vad skulle du göra om du varje månad fick betalt, men utan att arbeta?”, lyder en av grundfrågeställningarna i filmen. 

Kan medborgarlön och kortade arbetsveckor rentav resultera i en existentiell kris? Det beror nog på vem man frågar. Se bara på den desperata familjen i Bong Joon-hos Parasit (2019), där samtliga medlemmar med list och intelligens lyckas infiltrera en rik familj med förödande resultat. Filmen, som visas i höst i både  originalfärgversion och i svartvitt, målar upp en svarthumoristisk skräckbild av klassamhället i Sydkorea, ett land som är känt för att ha bland de längsta arbetstiderna i världen. Innan Lee Jae-myung valdes till president i juni var en av hans stora valfrågor ett förslag om kortare arbetsvecka med oförändrad lön. Målet? Fyra dagars arbetsvecka år 2030. 

Arbetets roll i livet blixtbelystes våren 2020 när världen skakades om av coronaviruset. Kontoret flyttade in i hemmiljö och distansarbete blev det nya normala för många – åtminstone för de vars arbete gick att utföra från ett skrivbord. I exempelvis vården, kommunaltrafiken och världens många fabriker var situationen en annan. Hur hade restriktionerna och rekommendationerna påverkat människorna i vad som brukar beskrivas som tidernas första film, bröderna Louis och Auguste Lumières Arbetarna lämnar fabriken (1895)? 

För filmbranschen blev krisen tvåfaldig när biograferna plötsligt ekade tomma, produktioner pausades eller avbröts och desperata bolag gick in i en fartblind strömningsoffensiv. Redan osäkra arbetsvillkor blev än mer osäkrade när AI dök upp som ytterligare orosfaktor som eldade på både manusförfattar- och skådespelarstrejkerna som bröt ut i Hollywood 2023.  

Håller drömfabriken på att vakna upp till en ny verklighet? 

Att göra film har alltid varit ett hårt arbete med långa arbetsdagar, lika komiskt som romantiskt skildrat i François Truffauts Dag som natt (1973), men utanför filmbranschen är den sjunde konstarten inte förknippat med just arbete. Snarare raka motsatsen. Film ser man på fritiden, vare sig man gör det för den avkopplande eskapismens skull eller för att kliva in i en mörk tankelåda där man kan stänga ut omvärldens brus och nå ett högre plan av koncentration. Som Jan Holmberg skriver i Dagens Nyheter (17/4, 2015): ”man går på bio på fritiden och ser filmer som handlar om vad andra människor gör på sin fritid”.[2] Bara för att många filmer skildrar arbetsplatser är det inte nödvändigtvis själva arbetet som står i fokus, menar Holmberg.  ”Snarare om frånvaron av arbete, vare sig det sker i någon mån frivilligt (som vid strejk) eller inte (som vid arbetslöshet). Arbetet förblir en blind fläck för spelfilmen, trots att fabriken, som Folke Fridell skriver i Syndfull skapelse (1948) är allt.” 

Höstens program belyser hur olika arbete kan låta, se ut och dramatiseras. Om Aki Kaurismäki fångar proletariatets villkor med nordisk melankoli i en stiliserad bildvärld ger Ken Loach en mer temperamentsfull, samtidspolitisk skildring som andas mer av den brittiska diskbänksrealism som han blivit ett av pelarhelgonen för. Det hårda arbetet i Martin Scorseses verk är inte alltid de lagligaste eller mest moraliskt försvarbara. I hans filmografiska pöl av blod, svett och tårar kan man däremot se reflektionen av den amerikanska drömmen med dess ibland oinfriade löfte om ett bättre liv. 

Även hos Hong Sang-soo finns gott om drömmare, men mer av det berusade slag som kännetecknar hans alkohol- och flörtfyllda kulturträsk. Huvudpersonerna är inte sällan män, mer eller mindre baserade på honom själv. Desto mer driftiga kvinnor hittas i Dorothy Arzners filmer. Hon var den enda kvinnliga regissören under studiokontrakt i 1930- och 40-talets Hollywood och var ofta noga med lyfta fram självständiga och högst arbetsföra yrkeskvinnor. Runt samma tid gjorde tysken Ernst Lubitsch några av sina främsta filmer, så eleganta och sofistikerade att man började tala om ”the Lubitsch touch”, där pengar och sex hör ihop och den romantiska komedin alltid utspelas mot en fond av social och ekonomisk verklighet som bryter mot genrens eskapistiska tradition. 

Långt bort från Hollywoods stjärnglans och glamour har vi vårt avlånga land, som utforskas närmare i temaserien Sverige arbetar. Därtill har vi i vanlig ordning ett potpurri av enskilda titlar som på olika sätt hanterar arbetsteman – Ermanno Olmis komiskt kafkaartade Jobbet (1961), Nina Menkes Las Vegas-skildring Queen of Diamonds (1991) och Stephen Freers queerklassiker Min sköna tvättomat (1985). Och många filmer därtill. 

Vem sade att det är tråkigt att jobba? För oss på redaktionen har det i alla fall var överraskande roligt, givande och bitvis utmanande att ta fram ett program på temat Arbete. Nu hoppas vi att ni, kära publik, kan tänka er att tillbringa delar av er fritid i biomörkret på Cinemateket i höst. 

Varmt välkomna! 

[1] Det är så vi jobbar – Arbetslinjen i svensk film 2006-2010 - FLM.
[2] Arbetslinjen spelar en biroll när vardagen blir film - DN.se.